Får jag be er om en tjänst?

Skulle ni vilja skriva 3 positiva egenskaper som passar in på mig? En del känner mig bara via bloggen, en del via FL och några av er känner mig i verkligheten - det spelar ingen roll.

Jag blir väldigt glad om någon tar sig tid att svara. ♥

Sova, sova, sova

Sängen, soffan, en mjuk fåtölj eller bara med huvudet stött på armarna intill matbordet. Det är ställen som jag skulle kunna tänka mig att sova - i alla fall den här helgen. Och de flesta andra dagar. Förkylningen förvärrar situationen men det går inte att skylla enbart på den. Jag är inne i en väldigt trött period just nu (och de senaste två månaderna). Det kan vara vädret också, den ständiga vinter vi har fått. Vid den här tiden förra året, och året dessförinnan, hade jag spanat in de första snödropparna. Nu får de ligga så vackert och vänta på att snön ska smälta bort. På ett sätt vill jag att den ska göra det. Men samtidigt är det väldigt vackert med allt det vita. Bäst är att bara stå still och inmundiga ljuset, dofterna och känslan av kall luft i näsa och mun. Näst bäst är att stå inomhus, i värmen, och se allt det vackra på andra sidan glaset. Jag är verkligen ingen ut och åka pulka-person. Kanske i tanken men sällan längre än dit. Stackars Are, han får gå och dras med mig här hemma. Tur att dagis finns, de åker pulka, bob eller tefat varje dag.


Batman har invigts i PS-världen. Hockey med pappa, det är grejer det. Blicken är frånvarande.


Efter en stunds snöfortbyggande blir håret gärna lite mössrufsigt.

Måndag imorgon. Ny vecka och nya upplevelser. Mina måndags upplevelser ska inte sträcka sig särskilt långt utanför dörren. Bara till dagis och hem igen. Jag ska sova (lovar mig själv det redan idag). Sova ikapp så att jag inte bara går omkring och ser ut som ett hålögt skal. Ett hålögt skal med hundra röda utslag i ansiktet. Och ett hår som ropar efter klippning.

Det här hålögda skalet ska gå in till soffan och sjunka ner i ett zombieliknande tillstånd. Så att åtminstone skalet får lite mer lyster inför morgondagen. Som ett välbesprutat och polerat äppelskal, glansigt och tilltalande. Pink Lady eller Golden Delicious kanske?

Min prins

Den där illbattingen från igår, han försvann en smula under natten. Imorse, klockan halv åtta, möttes jag av en leende son som låg under sitt täcke. Då känns allting genast mycket bättre.

Min sömn störs av något så trist som många vakna stunder. Näsan snorar och barnvakten fylls av blått ljus när sonen bökar och hostar på sitt rum. Jag förstår inte hur Fredrik kan sova ostört.

Om ett tag blir det en tur till Thumblittle. Vi behöver ingredienser till kvällens pizza. Och så behöver vi en hel middag till Are, han gillar inte pizza. Och så behöver vi lördagsgodis, behöööver. Segt, klibbigt, sött och alldeles, alldeles onyttigt. Men behövligt.


Prinsen på ärten. Ett torn av kuddar i soffan.

Klösbrädan Sandra

Den kan man säkert köpa för 15:- på IKEA - så fort de vet att det finns en levande Sandraklösbräda. Fyy, min unge borde ha varit vildkatt ibland. Nu är han inte det, han är bara en vanlig 3,5-åring som blir topp tunnor tokig på vad som helst. Helst på sin mamma.

Det är svårt att bita ihop alla gånger. Jag vill lyfta honom i öronen och slänga ut honom i snön så att han kan lugna ner sig. Istället kramar jag honom och pratar lugnt (då får jag ännu en rispa på armen), eller så håller jag hans armar så att han inte kan klösa (då nyper han mig med fingerspetsarna). Då får jag horn, osynliga sådana. Osynliga eftersom de sitter på insidan och gnager på mitt skelett.

Jäkla älskade unge!

Småförkyld

Jag har blivit förkyld. Så där smått så att jag känner mig ynklig. Ena stunden rinner det ur ögonen och näsan är sprängtäppt. I andra stunden släpper allt och orken pumpar runt i kroppen och en massa saker görs. Så håller det på. En vanlig lätt förkylning för mig. Det var evigheter sen senast.

Men, det ska kureras väck, och det snabbt! Ikväll kommer syster Jana hit, vi ska äta räkor och vitlöksbaguett. Gottis!

Skånsk vinter när den är som vackrast

Efter en natt med många vakna stunder, sonen hostade och jag svalde om och om igen på grund av en tjock hals, blev det till slut morgon. Tio över sju vaknade jag, huvudet värkte och halsen var öm. Den tid sömnen varit över mig, drömde jag om restauranger i Stockholm och Markis de Sade. Jag vet, helt störda drömmar.

Pussade Fredrik hej då, gick upp och väckte sonen och sen blev det vanlig morgon. När det var dags att köra hade plogbilen varit och lagt upp en snygg vall vid vår uppfart. Hur mycket jag än tog sats, satt bilen snyggt tvärs över vägen. Det gör oftast inget att fastna lite, om man nu inte bor som vi gör. En lång och tvär sväng utan sikt gör att det lätt fastnar en smula panik i kroppen. Även idag. Jag gasade, växlade och rusade bilen. Are skrek i baksätet att han var rädd och ville gå in. Min hjärna tänkte inte på mer än - kom iväg bilf* n. Till slut så, bilen gled sakta framåt och vi var loss. Hurra!

Efter lämningen, en lite ledsam sådan (det blir så när Are varit hemma hos mig någon extra dag), körde jag hemåt och njöt av utsikten. Sol, dis och snö i massor. Hemma tog jag fram snöskyffeln och skottade bort betongsnön nere vid vägen. Nu är det okej att köra ut igen, utan panik.

Jag gick in och hämtade kameran, ett sånt här vädertillfälle får jag inte missa. Tog några bilder och sen var fingrarna kalla. Magiska vantar är inte tillräckligt varma.



Inne på gården, Fredrik har skottat upp delar av ett snöfort åt Are.


Bakom vår mark. Absolut vackraste utsikten!


Stora äppelträdet, nya staketet och en himla massa snö. Jag står på vägen och till höger ser ni den skymda svängen.


Innergård igen, det är så vackert.


Baksidan, på vissa ställen är det 50 cm snö, på andra 1,50 m snö. Det blåser som det vill här på landet. Här i Skåne där det aldrig snöar.

Finn nio fel.

Chokladmuffins. Fast med fel mängd socker och bakpulver. Jag har köksutbildning, syns det? Alla får skratta, jag skäms. Hoppas att de är goda, alltid nåt. Smeten var god - och snygg.

Kl 15:20 - de smakar som seg kladdkaka, bättre än vad jag trodde. :)

Nu får det vara nog

Jag är faktiskt less på vädret nu. Visst är det vackert med snö och ljus, men f*n inte att det snöar från alla håll och kanter. När jag och Are körde till syster och mamma i förmiddags var det fina vägar. När jag sen åkte till AF strax efter kl 13 var det blåsigare men fortfarande helt okej att köra i 90 km/h. På hemvägen hade det börjat snöa och vinden tog i för fulla muggar - fram till F-tofta var det inga stora hinder på vägen, bara några smådrivor som försökte rycka i bilen.

Men när vi skulle hem! Då hade klockan passerat 16:00 och snön öste från vänster till höger, för att i nästa sekund ha ändrat riktning. Det spelade ingen roll att jag sopade av bilen, den var vit två sekunder senare. Jag kasade ut på vägen och kom upp i den hiskeliga hastigheten av 65 km/h innan snön, vinden och drivorna ryckte i bilen. Okej, lika bra att vara lugn. Som tur var somnade Are i baksätet (han gör nästan aldrig det) och jag behövde inte prata en massa. Det räckte att försöka hålla bilen på vägen. Min stora Saab högg sig fast i drivorna och vid ett par tillfällen var jag säker på att krocka eller flyga ner i vägkanten. När snön vällde över rutan och jag inte såg ett dugg - samtidigt som det kom lastbilar på mötande vägbana, då var jag jätterädd. Det är inte bara mig det handlar om. Barn i bilen gör mig ömtåligare än vanligt. Till slut var jag framme vid avtagsvägen och kom in på en knappt trafikerad väg. Den var bara oplogad och kraftigt drivig. Jisses, det går inte att snigla och det går inte att gasa, Saaben sticker med baken så fort det går. Jaha, det var bara att köra på, hålla koll på de orangea vägpinnarna och se till att hålla sig på vägen. Vi kom hem och jag bar in en sovande skrutt med vinden och snön piskande i ansiktet.

Nästa grej - snutte var kvar hos mormor och morfar! Jag som kollat allt, det var åtminstone vad jag trodde. Snutte var inte hemma och de största och tyngsta tårarna började rinna ner för Ares kinder. Älskade unge, extrasnutte hämtades och vi satt och kramades i soffan en lång stund.

Till slut kom pappa Fredrik också hem och nu är vi på plats. Magarna är fyllda och kaminen sprakar på. Lika bra att fylla en dunk med vatten, om nu strömmen går kan det vara kul att kunna koka te eller borsta tänderna ändå.

Ja, jag är rätt så less på snön. Det blir inte bara vinter här, det blir snålblåst och enorma drivor på vägarna. Att sen åkrar och ängar ligger tomma eller bara centimeterfyllda, det struntar vädret i. Vem la vägarna där?

Mer snö

Det snöar och snöar och imorgon ska det bli snöstorm. Jahapp, det är lika bra att bara inse att den här vintern vill vara vit. Hellre det än grå och trist. Nu är det bara kallt och sliriga vägar.


Fredrik skottar vägen och vi leker på ovanvåningen.


Are, Wall-E, Eva och en dinosaurie - precis som det ska vara.

Idag har jag varit hos Linda och Hannes. Skönt att kunna sitta ner och prata utan att en speedad son stod över mig. Nog för att det är kul att ha Are med sig, men ibland vill jag få vara vuxen och prata vuxensaker. Eller få titta, och prata, i lugn och ro med en liten bebis. Hannes är en riktig goding, han flinar och sprattlar så att vem som helst känner sig varm inombords. Och Linda är som hon alltid är - en raring.

Imorgon är det inskrivningsdags på AF. Mina papper från läkaren har inte kommit så det blir till att förklara vad som gäller för den som nu tar mitt ärende. Det ska bli såå trevligt att ställa sig mitt bland alla andra och prata högt om sitt privatliv. Tack AF för att ni bryr er om oss medmänniskor. Nästa gång vill jag höra hur ni har det och ifrågasätta varför det är så. Ett privat rum hade inte varit fel alls.

Snart duschen, sen ska jag bänka mig framför TV'n och se Familjen Annorlunda på 4:an. Jag, flanellpyjamasen, chenillestrumpor, en filt, en kopp te och förhoppningsvis en varm make vid sidan om.

Avatar 3D

Jag är kär - i en film. ♥

Tänk att den var så bra som alla säger att den är. Eller, den var bättre. Jag blev halvt religiös på kuppen. Na'vi- religionen. Och så blev jag sugen på att gå på rave-fest igen. Alla de underbara florocerande växter som lös upp när någon trampade på dem. Vilken tur vi före detta-ravingar har.

Och vad vackra Pandoraborna var då! Långa, fläckiga, kattnosar, svans, fyra fingrar, öron som djur och nästan inga kläder som skylde den blåa huden. Ja, jag är såld.

Tårarna föll vid flera tillfällen, hjärtat överfylldes av en slags kärlek som också framkallade tårar. Kroppen knöt sig av ilska när allt gick fel och jag lovade mig att aldrig bli enfaldig.

Att en film kan locka fram så mycket ur oss. James Cameron, mästermannen! Hans hjärna måste vara en väldigt trevlig plats att besöka. 2 timmar och 40 minuter insikt. Vi ska vara rädda om varandra och den omgivning vi har hamnat i.

♥